onsdag 29 juli 2015

Inspiration


Inspiration behöver vi alla ibland, kanske till och med ganska ofta. Jag blir inspirerad av mysiga miljöer som den som antikaffären Lundagård i Purmo på den "rofyllda svenska landsbygden i svenska Österbotten" erbjuder.

Här kan man gå runt och beundra alla gamla saker och till salu är de förstås också. För renoveringssugna finns dessutom en massa tillbehör. Här finns en brödlåda som jag kastat lystna blickar på flera gånger och termosen från femtiotalet (?) i mintgrönt. Är det förresten Frida Kahlo som skymtar i bakgrunden?


Massor av spännande föremål! Känner igen en hel del från mommos och moffas hem. Känslan av att hitta ett föremål som man minns från sin barndom, men sedan helt glömt bort är obeskrivlig!


Solblekta tavlor kombinerade med gamla lampskärmar och böcker. Kan det bli hemtrevligare?





Ibland önskar jag att jag var sykunnig. För den som vill sy kläder i gammal stil är Lundagård en godisaffär. Gamla knappar samsas med strumpeband, sytråd, kantband och antik spets. 



Allehanda kannor, koppar och fat samt silverbestick. Och så förstås skolplanscherna inte att förglömma. Jag önskar mig en plansch från naturlärans tid!

Blir också inspirerad av en ny klänning...

Mitt senaste inköp är faktiskt inte vintage utan helt nytillverkade produktioner från Top Vintage. 
Wrapdress (Seamstress of Bloomsbury). Gillar mönstret och puffärmarna.
Söt kofta (Fever). Behövs i detta land

På önskelistan står dessa skor som skulle vara perfekta till klänningarna!


Köksdrömmar



Vem drömmer inte om ett nyrenoverat kök? Vi har slitit vårt kök med hälsan i 20 år och det börjar synas på tapeter och köksdörrar. Nytt golv lade vi i maj och det är en underbar början. Inom en inte alltför avlägsen framtid hoppas jag på en ny inredning. Jag har tänkt mig ett kök med lite vintage detaljer. Inte som det charmigt opraktiska 50-talsköket ovan, men kanske något i vitt som kunde piffas upp med inredningsdetaljer i mintgrönt och eventuellt citrongult.

Jag har samlat lite inspirationsbilder på mitt pinterest - en bra början! Här är en vit köksinredning där accessoarerna får stå för färg och hemtrevnad. Gillar också skarpt den svarta vattenkranen. Hos oss blir det nog skåp med dörrar - gillar inte alls att torka damm.



Älskar de så kallade industrilamporna. Vet exakt vilken jag skulle välja!

Plåtsaker och speciellt burkar har alltid fascinerat mig. Dessa i pastellfärger blir man på gott humör utav!










Jag är på jakt efter en gammal brödlåda i plåt. Gärna mintgrön. Sätter mitt hopp till Juthbackamarknaden... 



Söker även med ljus och lykta efter en 60-talsklocka lik den vi hade när jag växte upp. Den var ljusgul och läcker, men finns tyvärr inte kvar.




Eftersom jag gillar plåtsaker så har jag upptäckt Kockums emaljerade husgeråd. Det var en svensk tillverkare som gjorde handfat, kannor och hinkar och även sjukhusutrustning. På 70-talet blev emaljprodukterna utkonkurrerade av plastsaker, men eftersom man exporterade en hel del så står dessa charmiga gamla emaljbyttor ännu att finna på loppisar häromkring. Jag besökte ett par loppisar i dag och fann en sil, ett fat och en oemotståndlig potta av märket Kockum. Muggen hade jag från förr. 

Jag har speciella minnen av en likadan hink som på nedanstående bild. I min morfars hemgård så användes en dylik som "nattämbar" och jag minns att man som barn gick stora lovar runt ämbaret med respektfull nyfikenhet.

Kockum hink. Holger Ellgaard, Wikipedia.

Här är ett foto på Kockum fynden. Den fina vågen är nytillverkning. Men jag tror att Kockum även har en hushållsvåg i sitt sortiment. Bilden blev tyvärr något otydlig. Det börjar bli mörkt ute!


Ny potta, fat, sil på väggen och bananskål
Även en potta kan tjänstgöra som vas


söndag 26 juli 2015


Sagovärlden



Vi tillbringade en vecka i juli i Corvara in Badia, en liten by i Dolomiterna i nordöstra Italien. På programmet stod vandring och naturupplevelser. Det fick vi i rikliga mått. 

Kanske var det den höga höjden och den tunna luften eller mjölksyran i benen eller det lokala ölet - mannen blev iallafall lyrisk, ja nästan poetisk där borta. Det var också han som upptäckte ansiktet i klippan en kväll när vi satt och filosoferade med våra vandringsvänner på hotellbalkongen. Berget vakade över oss likt fantomenklippan och för varje kväll såg munnen lite gladare ut. 

Dolomiterna. Det var som att komma till en sagovärld. Husen med träsnidade balkonger och pelargoner påminde om dockhus. Jag kunde föreställa mig Pinocchios far Geppetto komma utklivande genom dörren. Vi befann oss plötsligt mitt i Sound of Music bland rofyllt betande kossor på gröna ängar omgivna av snöbeklädda alptoppar. Vår hotellvärdinna var en vänlig Gretchen som varje morgon kokade perfekta ägg och vänligt undrade om vi ville ha espresson serverad på terassen utanför hotellet.



På restaurangen blev vi serverade av en kock med lederhosen och vi åt de mest fantastiska ribsen i hela världen. Trodde aldrig att jag skulle få ner fem ribs på raken, men om man vandrat i fem timmar på hög höjd så behöver man fylla på energilagren.


Varje kväll stod han i trappan silverbocken. Hur han kom dit är ett mysterium...


Restaurangen med de goda ribsen och den härliga servicen. Om jag ser mindre glad ut på bilden, så beror det på att det var den kvällen jag inte valde ribsen...




Hur påverkar det människan att bo omgiven av dessa mäktiga bergsformationer undrade vi. Vi lät oss imponeras av fantastiska vyer och andades frisk och klar luft under våra vandringar. Vi såg lokala farbröder som flinkt tog sig uppför branta steniga stigar som om de aldrig gjort annat. Själva var vi tvungna att pausa regelbundet för att lugna ner våra häftiga hjärtslag. Vi lärde oss också att respektera bergen när vi kände lösa stenar under våra fötter och såg ut över branten som stupade hundratals meter ner. På sentimmen när vi kom hem efter restaurangmiddagen så avtecknade sig bergen som svarta jättar mot natthimlen.

Inte skrämmande på något sätt, mera som att de vakar över människorna i byn. Liksom de gjort i tusentals år tidigare.



Kunde faktiskt inte låta bli att citera: 

"The hills are alive with the sound of music

With songs they have sung for a thousand years

The hills fill my heart with the sound of music

My heart wants to sing every song it hears"


Så liten som en myra är människan på bergets topp. Men man får sätta sin tilltro till madonnan i berget som skyddar från alla faror.







Såhär avslappnad blir man av alplivet. Känner en viss samhörighet mellan mig och den idisslande tjuren. På ett positivt sätt då alltså.  

Auf Wiedersehen Corvara!