Sagovärlden

Vi tillbringade en vecka i juli i Corvara in Badia, en liten by i Dolomiterna i nordöstra Italien. På programmet stod vandring och naturupplevelser. Det fick vi i rikliga mått. 

Kanske var det den höga höjden och den tunna luften eller mjölksyran i benen eller det lokala ölet - mannen blev iallafall lyrisk, ja nästan poetisk där borta. Det var också han som upptäckte ansiktet i klippan en kväll när vi satt och filosoferade med våra vandringsvänner på hotellbalkongen. Berget vakade över oss likt fantomenklippan och för varje kväll såg munnen lite gladare ut. 

Dolomiterna. Det var som att komma till en sagovärld. Husen med träsnidade balkonger och pelargoner påminde om dockhus. Jag kunde föreställa mig Pinocchios far Geppetto komma utklivande genom dörren. Vi befann oss plötsligt mitt i Sound of Music bland rofyllt betande kossor på gröna ängar omgivna av snöbeklädda alptoppar. Vår hotellvärdinna var en vänlig Gretchen som varje morgon kokade perfekta ägg och vänligt undrade om vi ville ha espresson serverad på terassen utanför hotellet.

På restaurangen blev vi serverade av en kock med lederhosen och vi åt de mest fantastiska ribsen i hela världen. Trodde aldrig att jag skulle få ner fem ribs på raken, men om man vandrat i fem timmar på hög höjd så behöver man fylla på energilagren.

Varje kväll stod han i trappan silverbocken. Hur han kom dit är ett mysterium...

Restaurangen med de goda ribsen och den härliga servicen. Om jag ser mindre glad ut på bilden, så beror det på att det var den kvällen jag inte valde ribsen...

Hur påverkar det människan att bo omgiven av dessa mäktiga bergsformationer undrade vi. Vi lät oss imponeras av fantastiska vyer och andades frisk och klar luft under våra vandringar. Vi såg lokala farbröder som flinkt tog sig uppför branta steniga stigar som om de aldrig gjort annat. Själva var vi tvungna att pausa regelbundet för att lugna ner våra häftiga hjärtslag. Vi lärde oss också att respektera bergen när vi kände lösa stenar under våra fötter och såg ut över branten som stupade hundratals meter ner. På sentimmen när vi kom hem efter restaurangmiddagen så avtecknade sig bergen som svarta jättar mot natthimlen.

Inte skrämmande på något sätt, mera som att de vakar över människorna i byn. Liksom de gjort i tusentals år tidigare.

Kunde faktiskt inte låta bli att citera: 

"The hills are alive with the sound of music

With songs they have sung for a thousand years

The hills fill my heart with the sound of music

My heart wants to sing every song it hears"

Så liten som en myra är människan på bergets topp. Men man får sätta sin tilltro till madonnan i berget som skyddar från alla faror.

Såhär avslappnad blir man av alplivet. Känner en viss samhörighet mellan mig och den idisslande tjuren. På ett positivt sätt då alltså.  

Auf Wiedersehen Corvara!