En egen dag

1 september för 50 år sedan kom denna krabat till världen. Våra barn ser smått oförstående ut när vi säger att vi är födda på 60-talet.  För dem är detta årtionde på sin höjd förknippat med Beatles och Vietnamkriget. Det är i allafall himla länge sedan!

Ett under att vi som är födda på 60-talet har överlevt egentligen. Våra föräldrar rökte i bilen med oss ungar hängandes ut genom bilfönstret i jakt på luft. Rökning var nämligen inte så farligt på 60-talet. Vi riskerade våra liv på cykel utan cykelhjälm och vi var passagerare på cykel och i bil utan bilbälten och barnsitsar. "Håll ut fötterna så att de inte hamnar mellan spolarna", sa våra föräldrar när vi åkte på pakethållaren. Vi vaccinerades inte mot alla barnsjukdomar utan vi förväntades överleva dem. Som medicin mot  örvärk fick vi en vaddtuss med nervin i örat eller så var det någon som blåste tobaksrök i vårt öra för att det lindrade så bra. 

Vi drack Rallylemonad sötad med socker och åt bullaskivor med riktigt smör på. Å andra sidan var inte smaskiga onyttigheter som pizza, hamburgare eller pasta vanligt på 60-talet. För att inte tala om chipsen som vi upptäckte först i 12-års åldern. 

Vi är riktiga överlevare vi barn av årgång 1965. Vi brände våra ryggar och löste bort skinnet i stora flagor en gång varje sommar, vi hade inga datorer eller telefoner och julens Disneyprogram och Melodifestivalen var kulturella höjdpunkter i våra liv. Vi överlevde mängdläran i lågstadiet (med nöd och näppe) och började varje skoldag med en psalm. En av mina dolda talanger är att jag kan en stor del av psalmboken utantill. 

När och om vi överlevde alla pedagogiska experiment som vi utsattes för i späd ålder, så fick vi fortsätta i högstadiet i klasser med 30 elever där många lektioner var mera cirkus än just lektioner. Det som vi lärde oss var att flyta med och inte ifrågasätta så mycket. Det fanns inte så många valmöjligheter. Kanske var det tryggt och bra? Vi fick i allafall uppleva discons genombrott och punkens glansperiod och för oss var biobesök en stor händelse i våra liv. För att inte tala om utlandsresor. Till Sverige.

När man fyller 50 år så får man en gåva av arbetsgivaren. En alldeles egen ledig dag. Jag bestämde mig för att göra denna speciella dag till min egen och göra nästan bara saker som jag tycker om.

Frukosten avnjöts i växthuset i lugn och ro...

Kattfröken ville vara med.

Plockade en blombukett till mig själv

Därefter blev det lunch och kaffe på stan med mannen i mitt liv...

som överraskade med en vacker rosbukett.

Jag avslutade stadsbesöket med lite shopping. Denna gång behövde sonen förnya sin garderob.

Däremellan var det dags att ta på sig springskorna och bege sig på långlänk. Foto saknas. Ingen vill se en svettig 50 årig kropp!

På eftermiddagen blev det kafferep med familjen och vi avnjöt en knubbig prinsesstårta.

Mor och far uppvaktade med denna fina blomuppsättning i en korg av luffarslöjd.

Kvällen avslutades med champagne. En ganska bra dag!

VINTAGE

Nu är det gamla skåpet som jag drömt om så länge på sin plats i vårt kök. Vi hämtade hem det från Purmo för ett par veckor sedan. Lådorna och hyllorna är målade på insidan. Tyvärr gillade inte den gamla möbeln att ligga utomhus under restaureringsarbetet, så att den fick en del sprickor i fasaden. Jag får ta och ge skåpet ännu en ansiktsupplyfting.

Charmigt eller hur? 

Och massor av utrymme för antikt porslin och plåtsaker.

Inför jobbstarten var det också dags att förnya garderoben med lite nygamla plagg. Klänningar förstås, vad trodde ni?

En lekfull 50-talare med båttema från Hoochie Mama Jane i Helsingfors.

En 30/40-talare som påminner mig om den underbara och gripande TV-serien Indian Summers.

Och en riktig 40-talspärla för lite varmare dagar. Hemsydd av en tant i Sverige. Älskar kragen!

Båtliv

Kan man komma närmare frihetskänslan än när man sitter i en båt och vinden nästan tar andan ur en? Det tror inte jag. Båtsommaren 2015 går inte till historien som den allra bästa, men sensommaren bjuder ännu på många sköna turer i skärgården. 

Vår båt är alltså den mindre av de båda på fotot. Sjöstjärnan. Efter denna sommar har jag  ändå funderat på hur skönt det vore med en hytt att krypa in i när det blåser kallt. En inombordare vore inte helt fel. Med en liten kokplatta så att man kan steka ägg...

Var det inte lite mysigare förr när folk ristade in sina bomärken på strandklipporna istället för att sätta sina avtryck på sociala medier? Båda handlar väl om samma sak; jag var här - jag existerar. På Rummelgrundet i Jakobstads skärgård finns en stor sten med inristningar ända från 1928. Någon har till och med dristat sig till att rista in en segelbåt. Namnbärarna är borta sedan lång tid tillbaka, men varje sommar läser någon deras namn. Ganska fantastiskt, eller hur?

Vår skärgård är det vackraste vi har i vårt land. Varje blomma blir så utsökt vacker i sin karga miljö. Gul fetknopp lyser som guld bland klipporna... 

Kattmyntan (Vänderoten) trivs i den karga miljön...

Liksom kärleksörten den fina och den lysande blå strandveronikan...

Och människorna...

Som vågar sig på sommarens sista (?) dopp!

Skördetid

Cassoulet grytan med kyckling får illustrera en av de saker som är sköna med hösten. Man skördar det som förhoppningsvis växer i trädgården och smakar på sommarens minnen. 

Att odla gurka i växthus var en ny upplevelse för mig. En mycket positiv sådan. Av tre plantor har vi hittills fått flera rejäla gurkor och några små stackare är på kommande. Jag har dock lärt mig att gurkor behöver vatten. I stora mängder.

Tomater får vi också trots att de skulle ha önskat mer sol än denna sommar kunnat erbjuda. Det skulle kanske ha räckt med två plantor per kruka. De små liven behöver mycket näring.

Bilden är tagen för ett par veckor sedan. Nu är de rödare om kinderna.

De knubbiga paprikorna är en fröjd för ögat. Jag drev upp en massa chili i år och lärde mig att jag kanske borde satsa på färre plantor per kruka. Jag trodde länge att frukterna skulle utebli, men när jag kollade närmare så såg jag att de visst fanns där; dolda bland bladen. Dessa ska bli röda, så jag väntar tålmodigt.

Chili

Blommor är inte riktigt min grej, men jag försöker sköta om de växter som fanns i vår trädgård när vi flyttade in. Min favorit är den vita bondpionen och rosbuskarna. Kan inte förstå varför humlorna envist fördrar rosornas tunga sötma framför pionens härligt fruktiga doft.

Pionernas skönhet blev inte långvarig. Regnet kom och tog dem. Här är en bild från när det begav sig i mitten av juli...

Efter att blommorna blommat ut så får vi sätta vårt hopp till denhär krabaten. Ifjol fick vi flera solvarma druvklasar och i år har vinrankan producerat massor av klasar. Tyvärr har sommaren varit för solfattig för att de ska hinna bli färdiga innan frosten kommer. Tror jag i allafall. Men vi sätter vårt hopp till en het höst!

Inspiration

Inspiration behöver vi alla ibland, kanske till och med ganska ofta. Jag blir inspirerad av mysiga miljöer som den som antikaffären Lundagård i Purmo på den "rofyllda svenska landsbygden i svenska Österbotten" erbjuder.

Här kan man gå runt och beundra alla gamla saker och till salu är de förstås också. För renoveringssugna finns dessutom en massa tillbehör. Här finns en brödlåda som jag kastat lystna blickar på flera gånger och termosen från femtiotalet (?) i mintgrönt. Är det förresten Frida Kahlo som skymtar i bakgrunden?

Massor av spännande föremål! Känner igen en hel del från mommos och moffas hem. Känslan av att hitta ett föremål som man minns från sin barndom, men sedan helt glömt bort är obeskrivlig!

Solblekta tavlor kombinerade med gamla lampskärmar och böcker. Kan det bli hemtrevligare?

Ibland önskar jag att jag var sykunnig. För den som vill sy kläder i gammal stil är Lundagård en godisaffär. Gamla knappar samsas med strumpeband, sytråd, kantband och antik spets. 

Allehanda kannor, koppar och fat samt silverbestick. Och så förstås skolplanscherna inte att förglömma. Jag önskar mig en plansch från naturlärans tid!

Blir också inspirerad av en ny klänning...

Mitt senaste inköp är faktiskt inte vintage utan helt nytillverkade produktioner från Top Vintage. 

Wrapdress (Seamstress of Bloomsbury). Gillar mönstret och puffärmarna.

Söt kofta (Fever). Behövs i detta land

På önskelistan står dessa skor som skulle vara perfekta till klänningarna!

Köksdrömmar

Vem drömmer inte om ett nyrenoverat kök? Vi har slitit vårt kök med hälsan i 20 år och det börjar synas på tapeter och köksdörrar. Nytt golv lade vi i maj och det är en underbar början. Inom en inte alltför avlägsen framtid hoppas jag på en ny inredning. Jag har tänkt mig ett kök med lite vintage detaljer. Inte som det charmigt opraktiska 50-talsköket ovan, men kanske något i vitt som kunde piffas upp med inredningsdetaljer i mintgrönt och eventuellt citrongult.

Jag har samlat lite inspirationsbilder på mitt pinterest - en bra början! Här är en vit köksinredning där accessoarerna får stå för färg och hemtrevnad. Gillar också skarpt den svarta vattenkranen. Hos oss blir det nog skåp med dörrar - gillar inte alls att torka damm.

Älskar de så kallade industrilamporna. Vet exakt vilken jag skulle välja!

Plåtsaker och speciellt burkar har alltid fascinerat mig. Dessa i pastellfärger blir man på gott humör utav!

Jag är på jakt efter en gammal brödlåda i plåt. Gärna mintgrön. Sätter mitt hopp till Juthbackamarknaden... 

Söker även med ljus och lykta efter en 60-talsklocka lik den vi hade när jag växte upp. Den var ljusgul och läcker, men finns tyvärr inte kvar.

Eftersom jag gillar plåtsaker så har jag upptäckt Kockums emaljerade husgeråd. Det var en svensk tillverkare som gjorde handfat, kannor och hinkar och även sjukhusutrustning. På 70-talet blev emaljprodukterna utkonkurrerade av plastsaker, men eftersom man exporterade en hel del så står dessa charmiga gamla emaljbyttor ännu att finna på loppisar häromkring. Jag besökte ett par loppisar i dag och fann en sil, ett fat och en oemotståndlig potta av märket Kockum. Muggen hade jag från förr. 

Jag har speciella minnen av en likadan hink som på nedanstående bild. I min morfars hemgård så användes en dylik som "nattämbar" och jag minns att man som barn gick stora lovar runt ämbaret med respektfull nyfikenhet.

Kockum hink. Holger Ellgaard, Wikipedia.

Här är ett foto på Kockum fynden. Den fina vågen är nytillverkning. Men jag tror att Kockum även har en hushållsvåg i sitt sortiment. Bilden blev tyvärr något otydlig. Det börjar bli mörkt ute!

Ny potta, fat, sil på väggen och bananskål

Även en potta kan tjänstgöra som vas

Sagovärlden

Vi tillbringade en vecka i juli i Corvara in Badia, en liten by i Dolomiterna i nordöstra Italien. På programmet stod vandring och naturupplevelser. Det fick vi i rikliga mått. 

Kanske var det den höga höjden och den tunna luften eller mjölksyran i benen eller det lokala ölet - mannen blev iallafall lyrisk, ja nästan poetisk där borta. Det var också han som upptäckte ansiktet i klippan en kväll när vi satt och filosoferade med våra vandringsvänner på hotellbalkongen. Berget vakade över oss likt fantomenklippan och för varje kväll såg munnen lite gladare ut. 

Dolomiterna. Det var som att komma till en sagovärld. Husen med träsnidade balkonger och pelargoner påminde om dockhus. Jag kunde föreställa mig Pinocchios far Geppetto komma utklivande genom dörren. Vi befann oss plötsligt mitt i Sound of Music bland rofyllt betande kossor på gröna ängar omgivna av snöbeklädda alptoppar. Vår hotellvärdinna var en vänlig Gretchen som varje morgon kokade perfekta ägg och vänligt undrade om vi ville ha espresson serverad på terassen utanför hotellet.

På restaurangen blev vi serverade av en kock med lederhosen och vi åt de mest fantastiska ribsen i hela världen. Trodde aldrig att jag skulle få ner fem ribs på raken, men om man vandrat i fem timmar på hög höjd så behöver man fylla på energilagren.

Varje kväll stod han i trappan silverbocken. Hur han kom dit är ett mysterium...

Restaurangen med de goda ribsen och den härliga servicen. Om jag ser mindre glad ut på bilden, så beror det på att det var den kvällen jag inte valde ribsen...

Hur påverkar det människan att bo omgiven av dessa mäktiga bergsformationer undrade vi. Vi lät oss imponeras av fantastiska vyer och andades frisk och klar luft under våra vandringar. Vi såg lokala farbröder som flinkt tog sig uppför branta steniga stigar som om de aldrig gjort annat. Själva var vi tvungna att pausa regelbundet för att lugna ner våra häftiga hjärtslag. Vi lärde oss också att respektera bergen när vi kände lösa stenar under våra fötter och såg ut över branten som stupade hundratals meter ner. På sentimmen när vi kom hem efter restaurangmiddagen så avtecknade sig bergen som svarta jättar mot natthimlen.

Inte skrämmande på något sätt, mera som att de vakar över människorna i byn. Liksom de gjort i tusentals år tidigare.

Kunde faktiskt inte låta bli att citera: 

"The hills are alive with the sound of music

With songs they have sung for a thousand years

The hills fill my heart with the sound of music

My heart wants to sing every song it hears"

Så liten som en myra är människan på bergets topp. Men man får sätta sin tilltro till madonnan i berget som skyddar från alla faror.

Såhär avslappnad blir man av alplivet. Känner en viss samhörighet mellan mig och den idisslande tjuren. På ett positivt sätt då alltså.  

Auf Wiedersehen Corvara!