Vintageklänningarna

Mors 50-tals klänningar i vårsolen

Jag har fått frågan ett par gånger; varför gillar du gamla klänningar? 

Säkert i all välmening, men med en viss underton av "medelålderskris på gång?" Frågan är helt relevant. Jag frågar mig själv detsamma ibland. Har kommit fram till följande: förutom att gamla klänningar är vackra och "one of a kind" så ligger svaret faktiskt långt tillbaka i barndomen.

Mommos vind - en outsinlig skattkammare där jag tillbringade flera timmar och rotade runt bland mors och hennes systrars grejor. Dagböcker från ungdomsåren (som jag naturligtvis aldrig läste, men som var så hemliga med sitt lilla hänglås i silver), filmstjärnekorten från femtiotalet och alla dessa vackra kvinnliga filmstjärnor med röda läppar och onaturligt stor byst, biobiljetter och stenkakor med Elvis och Little Richard.

Jag var ett ensamt barn, inga syskon. Oftast så älskade jag ensamheten och trivdes gott och väl i mitt eget sällskap. Där på mommos vind kunde jag fantisera om en svunnen tid där allt verkade vackert och hemlighetsfullt. Jag hittade ett par av min mors femtiotalsklänningar och tyllunderkjolar. Tyvärr var mommo väldigt duktig på att återanvända kläder och de klipptes till "mattrasor" utan pardon. Men två klänningar tog jag hand om och de hänger i min garderob. Jag har  själv använt dem på 50-tals dans i sjunde klass. De har även fått stå till tjänst under dotterns utklädningslekar. Nu använder jag dem inte längre av onämnbara orsaker. Men de har sin historia så de får hänga kvar på sina galgar. Notera förresten rosenklänningens galge med vaddering av strumpbyxor...

Filmstjärnekort från mommos vind

Det var även på mommos vind som jag fann något som varit viktigt i mitt liv, nämligen böcker. Återkommer till detta en annan gång.